Mia

Problemet med hushållsarbete är att det aldrig tar slut, tänkte hon och slängde in det sista av den ljusblå tvätten i torktumlaren. Den tanken har vandrat igenom Mias huvud hundratals gånger de senaste sju åren. Man hinner bara plocka undan så har någon dragit fram något igen. Disken diskas bara för att ersättas med mer disk. Kläder tvättas, för att en dag senare vara smutsig och behöva tvättas igen. En evig cirkel som aldrig tar slut.
Hon sjöng tyst på Lejonkungens intro The circle of life, ironiskt för sig själv. Klockan var 20.30 och hon hade precis lagt de yngsta barnen efter att ha läst om Mamma Mu och kråkan två gånger och sen gosat lite i deras sängar. De ville alltid ha en liten mysstund med mamma innan det var dags att somna på riktigt och även om hon oftast vid den tiden på dagen bara ville sätta sig och göra ingenting, så brukade hon ge dem den tiden. Det var mysigt, hur man än vände och vred på det och barnen blir ju stora så fort så hon ville passa på att ta vara på stunderna de ville ha med henne. Rätt som det är är dem stora och vill varken kramas eller ens säga något snällt om de inte har en baktanke.

 Hon tänkte på de två tonåringarna som båda satt framför sina laptops och skypade, facebookade eller vad dem nu gör. Hon hade satt lösenord på husets wi-fi för att skydda dem mot sig själva. Hon visste mycket väl hur mycket skit det finns på internet och vilka fula fiskar som lurar och ville därför inte att de skulle sitta ensamma på sina rum och ha fri tillgång till all galenskap som finns på det stora internätet. Så nu fick de snällt  sitta uppkopplade i sladdar i tv rummet om de nödvändigtvis skulle surfa. Nackdelen var att de pratade med sina vänner högt och ljudligt även om man försökte se på tv. Fördelen var att man faktiskt fick träffa dem mer än bara till middag.

Det fanns inget bra på tv och hon bestämde sig för att fortsätta göra lite nytta i det stora huset. De hade för snart ett år sedan flyttat långt upp i Norrland för att Carl hade fått drömjobbet inom företaget. Undrar varför drömjobbet var ledigt just i ingenmansland, hade hon ofta tänkt. Ingen vill väl flytta dit. Hon hade först satt sig på tvären och sagt att hon över sin döda kropp skulle flytta längre norrut än var de redan gjort. Men nyfiken som hon är så surfade hon in på hemnet och tittade på hus. Det hade varit som en drog för henne när familjen blev större och radhuset började kännas litet och trångt. Sovrummen var alldeles för få för att rymma de då fyra barnen. Så på de få lediga stunder hon hade tittade hon på hus, stora hus, större hus, dyra och billiga. Hon visste att de inte skulle ha råd med något dyrt hus så länge hon var hemma med barnen men att titta, det kostar inget. I norrland näremot visade det sig att husen kostar inte mer än en handpenning på en villa i en storstadsförort och drömmen om ett eget hus hade tagit över och hon hade okejat att han åkte på intervju. Några månader senare hade dem köpt en stor villa med 6 sovrum, vilket visade sig komma väl till pass då hon på sommaren fick deras femte barn, och flyttlasset gick mot norraste norr.

Redan efter någon månad började hon otåligt vänta på våren. Där hon växte upp kom våren i mars, där uppe visade det sig att mars är fortfarande vinter, ända in i mitten på maj kunde det dröja innan våren vågade sig fram. Men vintern kan inte stoppa den som är envis och hon hade knappast brist på saker att ta upp hennes tid. Huset de köpte hade inte renoverats sedan sent 80 tal och vissa delar var original, som köket och badrummet. Badrummet gjordes om första hösten och nu var det kökets tur. Det hade visat sig vara en vattenskada i golvet och det hade tagit många veckor för försäkringsbolaget att torka och bygga igen. Vilket resulterade i att de varit utan kök i snart tre månader. Men nu började hon äntligen se ljuset i tunneln. Mattläggaren hade lagt in mattan under dagen som gått och nu var det bara rörmokaren som skulle göra sitt sen skulle köket in!

Inte hade hon mer än hunnit sätta sig för att vila så hör hon treåriga dottern Noelle ropa och gråta hysteriskt från sovrummet. Hon skyndade sig för att se vad som hänt och insåg efter dotterns gråtande förklaring att hon tryckt fast en hårklämma mellan de nedre framtänderna, som hon nu inte kunde få loss. Hon grät och skrek att det gjorde ont och Mia fick helt enkelt bara dra loss den så försiktigt hon kunde. Det var inte första gången Noelle gjort något lustigt i den stilen. Två gånger hade hon petat in pärlor så långt upp i näsan att de knappt gick att se, båda gångerna blivit hysterisk och båda gångerna hade Mia lyckats få ut dem utan större operationer.

-Du måste sluta stoppa in saker överallt, sa hon när dottern äntligen, efter tröst och gos, lugnats sig tillräckligt för att ta emot några förmaningar.

Som mamma fick man både se och höra det mesta, men ibland undrade hon om inte just hennes barn måste vara mer än lovligt galna. Hon kom att tänka på när Nicholas, eller Nicko, 5 år, var yngre, strax under två och kom gråtandes med en sådan där liten toalettring som man satte på toaletten för att små barn inte skulle trilla i det stora hålet, runt halsen. Han hade nog tyckt att det var en bra idé att prova om den gick över huvudet, och visst hade den gått ner, men att den få av den igen var en helt annan sak. Öronen tog emot och den gången trodde hon nästan att hon skulle bli till att såga av den. Men som med de flesta galenskaper de hittade på, hittade hon ett sätt att ställa allt till rätta. Ringen gick att krångla av men han var lite röd om öronen en stund efteråt. Men han stoppade aldrig huvudet i något trångt, efter det.

När Noelle lagt sig tillrätta han Mia inte mer än stänga dörren så var Jonah vaken. Han låg och grymtade i vaggan som vaggades fram och tillbaka av hans sprattlande ben. Hon gick fram och gav honom nappen som han genast började suga på. Han grep tag i hennes tumme och lillfinger med sina varma, lite svettiga små händer och hon log mot det lilla prattlande pojken. Han var den sista, de hade dem bestämt och hon hade bestämt sig för att njuta till fullo av den ljuva bebistiden. Hon var bara 27 och många sa att man aldrig ska säga aldrig, du är ju så ung och saker i den stilen, men hon hade blivit bonusmamma till de stora barnen strax innan  hon fyllde 21 och kände att hon vill hinna med utbildning och karriär när barnen blivit stora... Helst innan hon själv stod med en fot i graven. Eller, ja ibland var den ljuv och ibland var den hemsk. Som när man varit vaken 5 gånger på natten med först den ena och sen de andra. I natt hade de alla tre små vaknat samtidigt och Noelle och Nicko låg och kivades i hennes säng.

Carl var borta för tredje veckan med jobbet och hade bara kommit hem någon dag på helgen för att sen flyga iväg på nästa resa. Det var inte lätt när han var borta. Att vara ensam med fem barn, ett renoveringsobjekt till hus och sen knappt inte ha någon vuxenkontakt på dagarna så blev man lite knäpp. Hon gymmade två dagar i veckan med sin granne, men lillkillen fick ju följa med så det blev inte riktigt barnfritt någon gång på dygnet. Men nu var han äntligen på väg hem för att stanna hemma i tre hela dagar innan nästa resa och då skulle hon och några grannfruar passa på att gå ut och äta middag. Tänk bara att få klä upp sig, fixa håret och sminka sig en massa. Va roligt, tänkte hon tills hon insåg att hon nog inte hade något vidare fint att ta på sig. De senaste två graviditeterna hade satt sina tydliga spår i form av 20 extra kilon som hon nu kämpade för att göra sig av med. Hon suckade och önskade att hon i alla fall hade haft någonting att ta på sig. Fick väl bli vad hon nu kunde komma i. Men kul tänkte hon ha i alla fall, för kul, det visste hon hur man har, finklädd eller inte. Men först måste man ta hand om råvaran tänkte hon. Ska man sminka sig och fixa håret så måste man få lite skönhetssömn...  I bästa fall. Men i natt skulle hon minsann inte vara uppe utan tänkte med varm hand lämna över det till sin käre make, som hade fått sin beskärdade del av oavbruten sömn de denaste tre veckorna. Nu skulle hon sova. Hon skulle bara slänga in en tvätt i tvättmaskinen först...